Att tiden går så fort

För lite mer än en månad sen. Typ, 1 månad och kanske 5 dagar sedan satt jag här hemma, tjurig så in åt helvete för att min bebis vägrade komma. Igår när vi bäddade sängen och hon låg i sin säng och jollrade frågade Andreas om jag mindes hur det var att gå runt här hemma utan bebis. Först sa jag ja, sen ändrade jag mig till nej. För det känns som jag haft denna lilla underbara unge hos mig hela livet. När jag frågade samma fick jag till svar att han mindes hur det var när jag gick runt och tjaaatade om att bebis skulle komma.Och det var verkligen så. Jag tjatade heeela tiden, var jäkligt tjurig och förbannad på allt och alla de där 8 dagarna Lilly stannade i magen. 
När jag kom till barnmorskan vecka efter vecka på slutet ville jag nästan klappa till henne när hon kollade på mig och sa " är du här nu igen?!" med ett litet leende på läpparna. Men tillslut tog hon sitt förnuft till fånga iallafall och hjälpte lite på traven, älskade barnmorska K. Hon är bäst ! 
Sen att hon tycker min unge ( och säkerligen alla andras ) är fruktansvärt söt, det gör henne lite bättre! 
 
Det här är typ för 1 månad och 5 dagar sedan. 
Känns sjukt att jag varit så stor och vägt ca 70 kilo. 70!! 
 

För att jag passade på

Eftersom de har sladdat vägen här hemma på mitt "långa varv" så tänkte jag att eftersom Andreas ändå är hemma idag så kunde jag springa iväg själv. Så jag matade liten och sen åkte springskorna på och iväg bar det med hund och hundgodis i fickan. Tänkte nämligen att hon skulle öva på att inte springa iväg.Det gick förvånansvärt bra då hon just idag verkade vara på ett strålande övningshumör. 
Dock måste jag säga att detta var första gången jag var ifrån Lilly i mer än tio min ungefär. Så jag var lite nervös och ju längre tid promenaden tog desto snabbare gick jag. Träffade pratglada hyresvärden precis i början av promenaden och han pratade på i säkert 7 min vilket gjorde att i slutet av promenaden när jag hade Lilly längtan som attan och jag mötte honom så hejjade jag bara och kutade förbi. 
Nu har vi pussats och kramats och busat massor så ordningen är återställd och just nu ligger hon å käkar lite medan jag väntar på att lunchen ska bli klar. Skönt är det att ha A hemma som lagar vettig mat eftersom jag är kass på det ! 
 
Såhär glad blev hon när jag kom hem. Min fina unge! 

En söndag i november

Trött ? Nä, inte jag inte...
  
3 minuter senare ... 
 
Eftersom Maja sov hos farmor igår ville Elsa inte sova själv i sitt rum. Och eftersom knappt jag och Andreas får plats i sängen med en liten Lilly som kommer på besök några gånger på natten för mat så fick vi komma på nåt sätt att ha Elsa på besök i sovrummet under natten. Så, vi tog några lådor vi har och satte ihop och ställde nedanför vår säng. (Med en madrass på såklart!) Trodde aldrig hon skulle acceptera det, men efter en sisådär 15 min övertalande om att det inte finns ormar som kan ta sig in på andra våningen genom ett låst fönster och lite tejpande av rullgardinen i kanterna så gick det plötsligt och efter sådär tre filmer somnade hon. Sen sov hon hela natten till klockan tio imorse och vaknade riktigt utvilad och trevlig. 
Efter frukosten satt hon i sin säng i vårat rum och klädde på Skrållan. Hon kom till mig när jag klädde på Lilly och sa " Elin, vet du, Skrållan fryser jättemycket om sina fötter!!" Inte alls en pik att hon ville ha ett par strumpor till Skrållan. 
Lilly somnade och sov lagom tills jag tänkte tanken att jag skulle duscha, då blev det mat dags och nu ligger hon och har gymnastik med sig själv i sängen. 
Farsdag - Lilly - Skrållandocka - glada barn - lycka