-

Jag har tröttnat. 
Tröttnat på folk som går bakom ryggen. 
Folk som inte säger vad de tycker utan ler sina falska leenden och säger "rätt saker" medan de tänker helt andra saker. Jag förstår inte varför man inte kan säga vad man tycker. Jag säger oftast vad jag tycker, jag säger inte saker som verkligen skulle såra andra människor, men saker jag vet att de kan förändra och förbättra på ett enkelt sätt - sånt talar jag om. 
Jag skulle tillexempel aldrig kunna sitta och säga till en person att " Åh jag är så glad att vi känner varandra" medan jag tänkte " fyfan, du är den jobbigaste människa jag har träffat." 
Det värsta jag vet är att träffa folk som man kan se rakt igenom. Och jag är ganska bra på det. 
Jag är visserligen ganska bra på att låtsas själv inför just dessa människor. För varför ska jag lägga energi på att ge mig in i en diskussion med folk jag vet inte kommer ta åt sig alls utan bara borsta av sig mina ord för att sedan vända mig ryggen? 
 
Jag är en sån person som man antingen gillar, eller inte gör det. Det finns liksom inte något mellanting. 
Det har alltid varit så och jag har alltid varit väldigt medveten om det. 
Det finns folk jag har känt i flera år, som jag alltid hälsar på och som alltid säger " gud vad kul att ses, vi måste ses snart och umgås." Både jag och den personen vet att detta aldrig kommer att hända och jag har slutat spela med och säga att det skulle va kul. Det orkar jag inte. 
 
 
 
 

Massa surr på kvällskvisten. Men bra känns det.

Har så mycket just nu och så lite tid, men mycket betänketid i bilen till och från praktiken. Det är aldrig kul att tänka för mycket. Man inser att man hinner känna så mycket, sånt man vill och även inte vill känna. De här senaste dagarna har min mamma och Janne varit här och när de är här känner jag alltid lite större "hemlängtan". Framförallt saknar jag mina vänner och mest av allt saknar jag Kakaaan. Det är ju tur att man vet vart man har 'na när behovet av en fin vän dyker upp. Sen har jag känt mig både ledsen och glad, lycklig, förväntansfull och lite...(jaa man kan nog kalla det) övergiven. Men mest av allt älskad!
Möts av en supermegaglad unge när jag kommer hem (om hon är vaken), får en puss eller två av min karl och så har jag haft min braiga mamma som har tvättat och städat i tre dagar. Igår fick jag en ny jacka av min älskling i "tisdagspresent" eller kanske " jag älskar dig present". Eller så var det bådeoch, men glad blev jag! Och tacksam, för att jag ändå har det rätt bra. Även om längtan efter "mitt" Stockholm kryper på rätt ofta...



Mellomys ( i bakgrunden av mitt skrivande)

Jag praktiserar ju nu och tiden räcker inte riktigt till. 
Jag minns inte när jag bytte en blöja på Lilly senast. Kan det varit i torsdags eller fredags? 
Vad är det för dag idag, lördag va ?
Alltså jag är helt dagvild. Fick för mig att det var torsdag idag, att jag skulle få helg om två dagar. Och det stämmer ju lite. För jag har bara praktik imorgon, sen är jag ledig på måndag innan det blir fullt upp i fyra dagar. 
Igår kom jag hem runt 22, kollade lite på tv innan jag försökte sova. Phoebe skulle ligga under täcket mellan mig och Andreas, Lilly låg och mumlade i sömnen och Andreas snarkade. Klockan var väl 1 när jag lyckades somna, vaknade sedan med ett ryck klockan 4 och kunde inte riktigt somna om ordentligt efter det. Så när klockan ringde 05:40 var jag redan vaken och det var bara att gå upp. 
Sen började stressen. Skulle jag inte varit så jävla trött igår och gått och lagt mig ( helt i onödan då eftersom jag aldrig somnade) så skulle jag inte kommit in med andan i halsen 1 minut innan jag började. Låt mig förklara det här.. 
 
Jag började med att gå upp och i slowmotion fixade jag matlådan. Sen behövde jag smörgåsar så då tog jag fram det och höll på att göra iordning dem. Sen fick jag syn på mig själv i spegeln och insåg att jag skulle skrämma ihjäl alla som såg mig så då behövde jag slänga på mig lite smink. Men eftersom jag gäspade tamejfan hela tiden gick det inte att böja ögonfransarna, för de var ju dyngsura. Så då såg det värre ut än innan jag sminkade mig men hade inte längre tid att fixa till det...
Kommer ut till bilen, som är full med snö som dessutom var fastfrusen. Hittar ingen isskrapa så tar ett cdfodral. Det gick INTE ! Backar bilen i blindo fram til ytterdörren, hoppar ur bilen och rycker i ytterdörren, som jag låst såklart. Nycklarna är i bilen så sliter upp dörren, tar nycklarna och hugger i farten tag i en 1,5 litersflaska som ligger på golvet. Sen låser jag upp ytterdörren, springer in i tvättstugan och fyller flaskan med varmvatten, ut genom dörren, låsa, slänger vattnet på rutan för att tina isen. DET FUNKAR! Tack bästa älskling för att du alltid gör så att jag lär mig smarta tips ;) 
Låt mig säga att här var jag redan sen. 
Försöker backa upp för uppfarten, men det är slask och bilen bara glider. Ner igen, tar världens sats, bilen fastnar... Tar mig loss, ner längst ner på tomten för att vända på en yta stor som en enkrona. Tar mig upp tillslut och inser att reserven lyser. Jävla lycklig jag blev då kan jag lova........ 
Så jag tankar i raketfart och drar iväg...
Så ja, sprang in på avdelningen med andan i halsen. Men jag kom i tid. Som alltid. 
Jag säger som min mamma sagt nån gång.. Det är faktiskt inte så att jag är dålig på att planera min tid, utan väldigt bra på att utnyttja ALL tid. 

För egentligen är det väl så att de som står och väntar i 15 minuter jämt är de som planerat dåligt ?