Återigen, det där med barn.
När Andreas lagar mat gör alla barn sitt. De kollar på tv, spelar spel, leker med varandra och han kan laga mat ifred.
När jag lagar mat står Lilly och drar mig i benet och säger " Mamma, om om om om om mamma mamma om mamma omomom!" Och det är inte sådär jätteenkelt att laga mat och titta på tv eller leka med Lilly samtidigt eftersom matlagning kräver lite uppmärksamhet på kastrullerna.
Igår höll jag på att bli galen. Andreas var iväg en liten stund mitt när vi skulle laga mat. Lilly betedde sig som vanligt och var dessutom väldigt trött eftersom vi hade varit på Leos lekland hela eftermiddagen. Maja och Elsa hittade mina saker som vi hade tagit hem från mamma när vi var där i helgen. Alltså mina gamla saker.
Så där står jag med två kastruller och en stekpanna på spisen. Med Lilly som sliter mig i benen och så kommer Elsa " Elin, kan jag få den här?" och håller i ett gosedjur. Ja ta den bara svarar jag medan jag försöker förklara för Lilly att jag inte kan komma just precis nu.
Lilly går iväg i 30 sekunder och kommer tillbaka, nu väldigt arg på sin mamma som inte alls kom efter en stund som hon lovade. Och hon ska komma upp i min famn, just precis på en gång och helst precis när jag måste röra i såsen, kasslern och hälla av vattnet från grönsakerna samtidigt.
Och då kommer Maja med ett gammalt keyboard och säger " Hallå, varför funkar inte den här? Kan jag få den? Går den att spela på? EEELLIIINN har vi nå batterier ?!?!"
Och så här höll det på, tills jag hade fått ner alla ingredienser i formen och ställt in i ugnen. Då kom pappan hem och alla ungar gjorde allt annat än att tjata på mig.
Så egentligen är det kanske så att pappan på något vis är lite magisk? Eftersom alla barn helt plötsligt hittar på massa saker förutom att tjata på mamman när pappan ser. Eller är barnen små luringar, som bara visar sin bästa sida för pappan så att det ska verka som att mamman är fullkomligt galen som klagar på små änglar?