tajkonfamiljen

Senaste året har jag både studerat mycket och jobbat en del.

Andreas han jobbar heltid. Ofta jobbar jag kvällar eller helger. 

Han går upp 05:05 och kommer hem 15:20 de veckor vi inte har stora tjejerna och när vi har dem går han upp 05:40 och kommer hem tidigast 16:30 och om inte jag jobbar dag så sover jag när de åker.

Om jag jobbar kväll kommer jag hem runt 22. Sen lägger vi oss vid 23 och då har vi alltså bara sett varandra 1 timme den dagen. 

När vi är lediga vill Andreas gärna åka fyrhjuling och det gör mig inte ett dugg, om han inte kommer på det just den dagen jag vill göra nåt annat såklart, då kan jag bli lite grinig. Men eftersom jag ofta jobbar på helgerna kan han inte åka så ofta så de helger jag är ledig brukar han få åka om han vill. Och när vi båda är lediga och jag vill åka till typ IKEA följer han alltid med även om han tycker att det är svintråkigt. 

Vi offrar oss liksom för varandra för att få vara med varandra. För i vår relation är det viktigt, vikigt att vi ses och att vi umgås. Jag har tillochmed suttit med honom i garaget några kvällar för att vi ska hinna ses så mycket som möjligt. Klart kan jag bli irriterad när han vill åka fyrhjuling om det är min första lediga lördag på tre veckor. Men samtidigt, han jobbar alla andra dagar i veckan förutom helgen så vem är jag att bli arg om han vill göra någonting för sig själv? Jag har ju alla mina lediga dagar på mig att göra det när han jobbar.

 

Jag tycker att det är viktigt att man tänker lite så, man kan inte tänka bara på sig själv och det man själv vill göra. Skulle vi vara så skulle jag alltid få åka och handla själv och han skulle åka fyrhjuling eller fiska jämt. Vi skulle aldrig se varandra. 

Idag har jag jobbat, Andreas har varit hemma sjuk och vabbat en förkyld Lilly, imorgon jobbar jag igen. Så vi satt helt enkelt tillsammans inne på toaletten och pratade när Lilly badade.

 

Okej, det låter säkert helt extremt, men om ni visste hur lite vi har tid att umgås när alla barnen är här och de kommer hem sådär sent och mat ska lagas och ätas, läxor ska göras, minst ett barn ska duscha, vi måste hinna med tvätt och städa innan barnen ska sova och sen vill man se nåt på tv. Vi pratar alltså knappt med varandra förrän ungarna lagt sig vid 20:00 och då är det alltid någon av dem som krånglar i minst en halvtimme.
Så även om vi ses en stund varje dag så har vi inte direkt mycket tid för varandra, tror det är därför vi värdesätter den lilla tid vi har. ( Som i helgen ska Andreas eventuellt på en tävling om han är frisk, jag tycker väl inte att det är skitkul men han vill verkligen att jag följer med och då är det klart att jag gör det)

 

Och en sak till, oftast offrar vi vår egen vilja och fritid för stora tjejerna när de är här. Vi har dem bara varannan vecka och om de vill göra nåt så gör vi oftast det, om det inte är att åka på semester mitt på en lördag typ ;)

 

Var rädda om varandra.