tajkonfamiljen

Jag har bott här i snart 3 år. I den här staden som ligger 15 mil från där jag vuxit upp. 

Jag kom hit som 19åring och fick reda på att jag var gravid en vecka efter att jag fyllt 20. 

Det har hänt mycket sen jag flyttade hit, dels har jag blivit nästan 3 år äldre, ett par kilo tyngre och fött ett barn. 

Jag har fått två fantastiska bonusbarn, en underbar sambo, förlovat mig och skaffat måånga djur.

Jag har lärt känna nya människor och jag här lärt mig att anpassa mig från att ha bott i huvudstaden till att bo i något alla från Stockholm kallar HÅLA. Även jag, väldigt länge. För det är ju lite av en håla - alla känner alla och vet allt om alla på ett eller annat vis. 

I början hatade jag det här, eller helt ärligt så har jag väl alltid hatat det. Tills för tre veckor sedan. 

För tre veckor sedan hände någonting. Jag kan inte förklara vad men helt plötsligt såg jag allt på ett annat sätt. Framförallt såg jag mig själv annorlunda. Jag har alltid känt att jag inte passar in, att jag måste härifrån någongång.

Men helt ärligt, jag trivs här. Jag trivs med att småprata med de som jobbar på ica, h&m, lindex, leksaksaffären, coop och Willys. För när man bor såhär och rör sig på samma ställen ofta börjar man känna igen folk. Många har sett Lilly sen hon var tre veckor och pratar med henne jämt och kommenterar hur stor hon blivit. 

Jag har lärt mig att hitta precis överallt och jag har två arbetsplatser som jag trivs så himla bra på. 

Jag har en helt fantastisk vänskapskrets och tjejerna som går i min klass är nog nästan precis som jag, även fast de inte kommer från Stockholm. 

 

Min familj som jag och Andreas skapat och hela Andreas familj har alltid tagit hand om mig och jag älskar dem, allihop. För de tillhör min familj. Självklart älskar och saknar jag mina föräldrar, syskon och vänner varje dag. Men jag är nöjd här. Jag trivs.  

 

Det tog tre år, men äntligen känns den här staden som hemma. Mitt hem.